Tillbaka i Göteborg

Väskorna blev på hemvägen kvar i Johannesburg, efter ett väl pressat byte av plan där. Och vi hade som sagt ett inbrott i bilen medan vi fortfarande var kvar i Kapstaden. Men i övrigt har tre veckors reportageresa flutit på enligt alla planer. Nu kommer tiden fram till jul bestå i att ta fram bilder och skriva artiklar. Håll utkik framöver eller hör av er för information om var vi kommer att publicera våra jobb.

Tack till vänner och kollegor som har hört av sig under resans gång, med hälsningar och information hemmifrån. Låt oss ses snart.

Med vänliga hälsningar,
Andreas och Görrel

100 mil Botswana

GABORONE: Ett kort meddelande utan prickar och ringar over a och o, sittandes pa ett internet-cafe i Botswanas huvudstad Gaborone. Vi anlande under eftermiddagen, efter att ha kort ner fran Maun; ungefar 100 mil lang en i princip rak vag pa gransen till Kalahari.

Vid 11.58 idag korsade vi Stenbockens vandkrets och rullade sedan in i Gaborone som for narvarande har dryga 30 grader i skuggan. Sjalva staden tycks vara en livlig och trevlig stad. Tva dagars jobb har nu, och pa fredag kvall satter vi oss pa planet for att flyga hem.

Babianer och flodhästar

OKAVANGO: Så...första morgonen vaknar vi en si så där vid femtiden av att babianerna och flodhästen bråkar utanför vår hydda. Nära. Väldigt när. Babianerna rafsar i träden och skäller. Flodhästen frustar och stampar. Babianerna rafsar och skriker och vi står där inne i hyddan och försöker urskilja skuggorna i mörkret och se om det är en flodhäst eller en stam eller kanske en babian som har vågat sig ner på natten.

Sedan kom morgonväckaren. Mannen som trummade upp oss vid fem och trettio så att vi skulle kunna vakna upp i tid för våran safari. Och babianerna tystnade och flodhästen, han försvann. Gick väl ner i Okavangodeltat igen och sökte skydd för solen.

Och vi gick upp och drack te. Men det var inte slut på flodhästar. Eller babianer. För när vi hade spanat in leoparder och geoparder och antiloper så var det sundowner ute på savannen. Och sedan middag. Vi satte oss vid långbordet, alla andra gäster och vi. Plötsligt rasslade babianerna i palmerna igen. Så härligt att vara i bushen! Vildmarken!

Då kom babianerna lite närmare. Och lite närmare. Och så kom det en omgång babianavföring från träden och ner på marken intill bordet. Alla skrattade, personalen ropade ooops och bestämde att vi skulle flytta in under tak. Men det gick lite långsamt och babianerna hoppade vidare och splash landade en ny stor laddning mitt på långbordet. Holländarna blev nedstänkta. Och den amerikanske killen som inte egentligen gillade bushen. Och hans fru – som verkligen gillade bushen. De engelska damerna blev ännu surare. Men efter det att holländarna bytt kläder, amerikanen fått sig en öl och engelsmännen gått och lagt sig, så skrattade vi gott. För det är ju himla härligt i bushen. Fast helst utan babianer...

Möte med leoparden

OKAVANGO: Vi har varit långt ute i bushen i några dagar. Långt från internet, mobilnät och telefoner. Femton minuters flyg med ett sex-sitsigt plan rakt ut i Okavangodeltat, och ytterligare 40 minuter med 4x4 ut till lodgen.

I drygt två dagar har vi mest ägnat oss åt att åka runt i deltat med bil och kanot, tillsammans med våra löjligt skickliga guider Bring och Sage. Höjdpunkten? Vi har svårt att välja mellan då vi nattetid plötsligt befann oss vara mitt i en elefanthjord: stora, ljudlösa skuggor som sakta rörde sig runtomkring bilen, och mötet med en fantastiskt vacker leopard-hona.
Eftersom det inte finns bilder från nattsafarin så väljer vi leoparden. Vår spårare, Bring, hittade ett färskt, halvt (!) avtryck vid sidan av vägen (lilla bilden). Han sa: ”en leopard passerade här nyligen, hon gick åt det hållet”. Tio, femton minter senare hittade vi henne och kunde följa henne i en halvtimme – en tur som är få förunnat. Här är några av bilderna. De är tagna med en brännvidd på mellan 180 och 200 mm. Båda bilderna är något beskurna för att passa det här formatet.

Dags att resa

KAPSTADEN: Efter två veckor i Sydafrika kämpar vi just nu med att packa ihop utrustning, kläder och annat för att imorgon klockan 06.00 lyfta mot Botswana. Vi flyger via Johannesburg, vidare till Maun i Botswana och sedan med propellerplan ut till lodgen Sandibe i Okavango-deltat där vi kommer att tillbringa två nätter och förhoppningsvis få oss ett par bra safariturer, till lands och på vattnet.

När vi är klara i deltat kör vi från Maun mot huvudstaden Gaborone, en tur som vi räknar med ska ta två dagar och som delvis kommer att ta oss genom Kalahariöknen. I Gaborone bor vi två nätter, gör jobb på ”Ladies Detective Agency No1” och på fredag nästa vecka sätter vi oss på ett plan för att via Johannesburg, London och Köpenhamn ta oss hem till Göteborg.

Om allt går som planerat är vi tillbaka på kvällen den 9 december. Hur det är med mail och bloggande under vistelsen i Botswana är oklart. Det är tveksamt om internet-utbyggnaden i Okavango-deltat är särskilt stor, men kanske att Maun eller Gaborone bjuder på möjligheter till nya rapporter. Fast oavsett vilket: må gott till vi hörs igen!

Det syns inte

GUGULETU: Patience är en av Sydafrikas drygt fem miljoner människor som är hiv-positiva. Men Patience har tur, hon är också en av dem som i dag har tillgång till bromsmediciner och hon tycker att framtiden ser ljus ut.

I dag är det den 1 december, Världsaidsdagen. För första gången på flera år ser det också ut som om Sydafrikas hiv-politik håller på att svänga. Hälsoministern håller på att bli omsprungen av vice presidenten som har sagt att Sydafrika har gjort sig till åtlöje inför världen genom att inte ta hiv-epidemin på allvar. Kanske är det första steget mot en realistisk hiv-politik i landet.

För Patience kommer det troligtvis inte göra så stor skillnad. Men för dem som nu växer upp och som riskerar att smittas redan i tonåren, kan en förändrad hiv-politik vara skillnaden mellan liv och död. En kvinna jämförde kampen mot hiv med kampen mot apartheid. Folk känner sig hopplöst utsatta och hjälplösa. De känner sig svikna av samhället, regeringen och Gud. Och det är oerhört svårt att se bortom hiv. Finns det ett slut?

Patience kommer inte att bli frisk. Men med hjälp av bromsmedicinerna kommer hon förhoppningsvis att leva så länge att hon hinner se sina barn ta examen. Hon vet precis vad hon önskar att de ska bli i framtiden. En läkare, en jurist och en översköterska.

Fotbollsfeber

KAPSTADEN: Det är tre och ett halvt år kvar, men Sydafrika förbereder sig redan för fotbolls-VM 2010. Förhoppningarna och förväntningar är stora, liksom ovissheten och farhågorna. I Kapstaden debatteras placeringen av den nya stadion som ska byggas och från de centrala myndigheterna har man i dagarna hotat med att flytta stadens utlovade semifinal om man inte kan hantera den interna kritiken och komma överens.

Många befarar att Sydafrika inte är moget att arrangera ett fotbolls-VM. Andra säger att tidigare års rugby- och cricket-VM är inteckningar för att Sydafrika ska klara evenemanget. Eller som en fotbollstränare som vi mötte i Guguletu sa: ”Vi kunde organisera oss och kasta ut apartheid. Jämfört med det är fotbolls-VM en barnlek”.

Klart är i alla fall att fotbollsintresset är stigande. Fortfaranade är det i första hand en sport för de svarta och färgade; de vita ägnar sig betydligt hellre åt rugby. Men steg för steg kommer intresset att fortsätta skruvas upp. Landslaget, Bafana Bafana, har fått en ny stjärncoach från Brasilien och runtom i landet spelas det fotoboll på gator, i parker och på riktiga planer. Om fyra år vet vi hur det blev med historiens första fotbolls-VM i Afrika.

Barn

GUGULETU: Få besökare här tar sig ut i kåkstäderna för ett besök. En delvis rimlig avvägning, för som vit bör man inte utan vidare åka ut dit – särskilt inte i en hyggligt välvårdad hyrbil och med dyr kamerautrustning i baksätet. Men med rätt guidning, i vårt fall en lokal kyrka, kan man på ett relativt säkert sätt uppleva en annorlunda värld. Deprimerande i sin utsatthet och fattigdom, men uppfriskande i sin livsglädje och värme.

Barnen är – som så ofta – ett av de bestående minnena, och här är några av bilderna från Guguletu och Zwelihle.

Vägen ut

KAPSTADEN: Ungdomscentrat Kraaifontein, strax utanför Kapstaden, skulle med svenska mått mätt betraktas som ett regelrätt fängelse. Ett drygt 60-tal ungdomar i åldrarna 14-19 år sitter för närvarande inlåsta här, i celler med upp till sex personer i varje. De genomgår ett program som bygger på så kallad reparativ rättvisa, det vill säga – enkelt utttryckt – ambitionen att inte bara straffa dem för deras brott utan bygga upp dem socialt och hjälpa dem att bryta mönstren så att de inte lämnar fängelset och går direkt tillbaka till sitt gamla gäng och återfaller i kriminalitet.

Ungdomarna här har alla begått grova brott av olika slag. Från rån och inbrott till våldtäkt och mord. De kommer framförallt från Kapstadens utkanter, från platser som Guguletu och Manenberg, och många tillhör de ökanda gäng som brukar tillskrivas ansvaret för den utbredda och våldsamma kriminaliteten.

Många av killarna på Kraaifontein har påbörjat vägen till ett normalt liv. De flesta har långt kvar och har svårt att förstå varför de ska bryta med sitt gamla liv, medan andra har kommit betydligt längre. Vi tillbringade en eftermiddag med dem för att höra deras berättelse och i väntan på det färdiga reportaget kommer här ett par råkopior på bilder från mötet.

Santos vs Wits

KAPSTADEN: Det var en sådan där match där det på något sätt känns som om båda lagen är tvåa på bollen. Där det är mer fysik och vilja än teknik och taktik. Tänk Tipsextra, 1970-tal, Brabham mot Stoke, granatfält snarare än fotbollsplan.

Santos FC ligger sjua i sydafrikanska förstadivisionen, BidWest Wits ligger tvåa. Vinden blåste in över Green Point Stadium och reklamskyltarna flög omkring. När slutsignalen för första halvlek gick hade båren varit inne på plan fyra gånger. Inget lag hade varit nära att göra mål.

Vid varje givet tillfälle var det minst tre-fyra spelare som försökte komma åt bollen och det hela såg lite ut som en svensk pojklagsmatch. I andra halvlek ryckte båda lagen upp sig och spelet blev lite öppnare, men den ”afrikanska tekniken” lyste med sin frånvaro. Santos FC fortsatte att spela bäst och hade ett par hyggliga målchanser, men skärpan saknades. Båda målvakterna gjorde solida insatser – vilket å andra sidan inte säger så mycket med tanke på hur få ingripanden de hade.

Santos ordförande bjöd på ”kaffe” i halvtid – ett kaffe som av någon anledning snarare smakade varm choklad och som lämnade magen i ett ganska taskigt skick i ett par timmar.

Men trots slutresultatet 0-0 och trots det genomgående usla spelet så var det en ganska schysst upplevelse. Dessutom fick vi ju VIP-behandling, inklusive parkering inne på arenaområdet. Publiken? Tja, bilden här ovan är tagen fem minuter före avspark. Stolarna i förgrunden är hemmalagets ”bänk”. Dra era egna slutsatser.

Rättvisemärkt

CITRUSDAL: Goue Vallei är det enda rättvisemärkta vinet på Systembolaget. Det produceras i Citrusdal, ungefär 15 mil längs fantastiskt bra vägar från Kapstaden, i Cederberg mountains. I går besökte vi vinmakaren och en av vingårdarna som odlar hans druvor.

Sammanlagt tillverkas 1,3 miljoner liter vin som är rättvisemärkt, men eftersom efterfrågan inte är tillräcklig än, säljs endast 300 000 liter under rättvisemärket. Resten säljs under vanlig etikett. De största marknaderna är Storbritannien och Holland. Sverige är hopplöst efter. Pengarna för rättvisemärkningen går tillbaka till gårdarna och bland annat går arbetarna olika utbildningar och bygger bättre gemensamhetsfasciliteter.

Valtider

HERMANUS: Det är valtider längs den sydafrikanska kusten. I slutet av dem i alla fall. Så efter att ha besökt Dr Matoti i townshipen Zwelihle en bit österut från Kapstaden passade vi på att åka ner till ett av kustens bästa valspaningsområden. Kanske att några av valarna dröjt sig kvar och fortfarande kunde ses från land.

Vi hade tur. Fem-sex valar låg och vältrade sig i bukten och lagom till vi hunnit ut på klippan och monterat teleobjektivet började de hoppa – bara ett hundratal meter från stranden. Inte som delfiner; graciöst upp i lyften och med ett prydligt nedslag – utan tungt upp med halva kroppen ovanför ytan och så ett magnifikt magplask, som om en container ramlat av ett fartyg ungefär. Men med tanke på att de kan bli ungefär 15 meter långa och väga lika många ton så är det förstås ändå ganska imponerande. När de blåser rent lufthålen låter det som någonting mellan en elefant och ett lejon. Som ni förstår av den liknelsen är det svårt att beskriva.

Kafka i Kapstaden

KAPSTADEN: Ännu en härlig dag i kolonierna. Nåja, en lätt överdrift – åtminstone vädermässigt. Lätt duggregn under förmiddagen och ganska beskedliga 18-20 grader.

Jobben har börjat rulla igång på allvar. Har ägnat morgonen åt Santos FC, Kapstadens bästa elitfotbollsklubb. Vi är inbjudna till deras match på Green Point Stadium på fredag – den arena som kommer att ersättas av den nya arena som ska stå klar till fotbolls-VM 2010 och som då ska ta 68 000 åskådare. Hur logistiken och säkerheten i området ska garanteras fram till dess är ännu oklart – trots att vi igår och idag har fått många och långa beskrivningar av saken från högt uppsatta personer i den lokala VM-organisationen.

Eftermiddagen idag gick åt till att med Kafka surrande någonstans i bakhuvudet irra runt i stadshuset på jakt efter en intervjuperson som vi avtalat tid med. Vad sägs till exempel om receptionistens: ”Mr Cronje on 5th floor? Sure, but what 5th floor, we have two of them?” Och väl på femte våning så visade det sig att de som mer eller mindre satt grannar med den vi skulle träffa var helt säkra på att han satt i andra ändan av den enorma byggnaden. Det vill säga ner med hissen, ut genom säkerhetskontrollen, tvärs igenom hela stadshuset, genom en ny säkerhetskontroll och... Jaha, ja okej, det var på det första stället i alla fall. Det är bara det att han inte ärpå plats för tillfället.

Som sagt: ännu en härlig dag i kolonierna.

Åska

KAPSTADEN: Det här skulle ha publicerats i går, men tekniken har inledningvis spelat oss vissa spratt. Nu verkar allt fungera som det ska. Så här kommer vår första korta rapport:

Ett fullkomligt formidabelt åskoväder drog över Kapstaden igår kväll. Blixtarna sträckte sig över hela himlen och lyste upp Lions Head från alla håll. Vi satt på altanen hos familjen Landstedt med en Windhoek Lager, men när det plötsligt blåste upp till en styv sydlig kuling fick vi dra in markisen och gå inomhus.

I en timme skakade fönster och dörrar i den starka vinden. Kraftiga, utdragna åskknallar rullade över himlen och blixtarna tycktes outtröttliga. Vi undrade hur det gått för den lilla segelbåt som vi en stund tidigare sett kämpa söderut i den då närmast obefintliga vinden.
Så – lika plötsligt som den kom – avtog vinden. När vi lämnade Camps Bay en stynd senare och körde tillbaka mot stan var luften fräsch efter ovädret, men det var helt stilla och temperaturen stadigt runt 25 grader. Vår lilla och mycket klena Volkswagen Chico kämpade tappert i backarna. Vänstertrafiken börjar redan kännas ganska naturlig – för somliga av oss.

Idag står en halv dags planeringsarbete på schemat. Därefter ska vi till Westerford High för att träffa rektorn och förhoppningsvis arrangera med jobbet ”studenter i världen” åt Sju89 och Ett23.

Textverk-team till södra Afrika

Frilansgruppen Textverks medarbetare Görrel Espelund och Andreas Karlsson kommer i tre veckor att befinna sig på resa i Sydafrika och Botswana. För Görrel blir det andra resan tillbaka, sedan hon flyttade hem till Sverige efter sju år som korrespondent i Kapstaden. För Andreas blir det andra resan någonsin till regionen.

Görrel och Andreas kommer under hela resan att lämna rapporter här på Texverks reseblogg. För att komma i kontakt med dem under deras resa, se kontaktinformation på www.textverk.se.

Välkomna till Textverks reseblogg

På Textverks reseblogg kommer Frilansgruppen Textverks resande reportrar att lämna rapporter från sina resor runtom i världen. Förestående resor annonseras här på bloggen och på Textverks hemsida: www.textverk.se.

Så välkomna att ta del av våra reportrars iakttagelser, kommentarer och analyser. Och välkomna att kommentera och diskutera med dem.

Med vänlig hälsning,
Textverks redaktion