Tillbaka i Göteborg

Väskorna blev på hemvägen kvar i Johannesburg, efter ett väl pressat byte av plan där. Och vi hade som sagt ett inbrott i bilen medan vi fortfarande var kvar i Kapstaden. Men i övrigt har tre veckors reportageresa flutit på enligt alla planer. Nu kommer tiden fram till jul bestå i att ta fram bilder och skriva artiklar. Håll utkik framöver eller hör av er för information om var vi kommer att publicera våra jobb.

Tack till vänner och kollegor som har hört av sig under resans gång, med hälsningar och information hemmifrån. Låt oss ses snart.

Med vänliga hälsningar,
Andreas och Görrel

100 mil Botswana

GABORONE: Ett kort meddelande utan prickar och ringar over a och o, sittandes pa ett internet-cafe i Botswanas huvudstad Gaborone. Vi anlande under eftermiddagen, efter att ha kort ner fran Maun; ungefar 100 mil lang en i princip rak vag pa gransen till Kalahari.

Vid 11.58 idag korsade vi Stenbockens vandkrets och rullade sedan in i Gaborone som for narvarande har dryga 30 grader i skuggan. Sjalva staden tycks vara en livlig och trevlig stad. Tva dagars jobb har nu, och pa fredag kvall satter vi oss pa planet for att flyga hem.

Babianer och flodhästar

OKAVANGO: Så...första morgonen vaknar vi en si så där vid femtiden av att babianerna och flodhästen bråkar utanför vår hydda. Nära. Väldigt när. Babianerna rafsar i träden och skäller. Flodhästen frustar och stampar. Babianerna rafsar och skriker och vi står där inne i hyddan och försöker urskilja skuggorna i mörkret och se om det är en flodhäst eller en stam eller kanske en babian som har vågat sig ner på natten.

Sedan kom morgonväckaren. Mannen som trummade upp oss vid fem och trettio så att vi skulle kunna vakna upp i tid för våran safari. Och babianerna tystnade och flodhästen, han försvann. Gick väl ner i Okavangodeltat igen och sökte skydd för solen.

Och vi gick upp och drack te. Men det var inte slut på flodhästar. Eller babianer. För när vi hade spanat in leoparder och geoparder och antiloper så var det sundowner ute på savannen. Och sedan middag. Vi satte oss vid långbordet, alla andra gäster och vi. Plötsligt rasslade babianerna i palmerna igen. Så härligt att vara i bushen! Vildmarken!

Då kom babianerna lite närmare. Och lite närmare. Och så kom det en omgång babianavföring från träden och ner på marken intill bordet. Alla skrattade, personalen ropade ooops och bestämde att vi skulle flytta in under tak. Men det gick lite långsamt och babianerna hoppade vidare och splash landade en ny stor laddning mitt på långbordet. Holländarna blev nedstänkta. Och den amerikanske killen som inte egentligen gillade bushen. Och hans fru – som verkligen gillade bushen. De engelska damerna blev ännu surare. Men efter det att holländarna bytt kläder, amerikanen fått sig en öl och engelsmännen gått och lagt sig, så skrattade vi gott. För det är ju himla härligt i bushen. Fast helst utan babianer...

Möte med leoparden

OKAVANGO: Vi har varit långt ute i bushen i några dagar. Långt från internet, mobilnät och telefoner. Femton minuters flyg med ett sex-sitsigt plan rakt ut i Okavangodeltat, och ytterligare 40 minuter med 4x4 ut till lodgen.

I drygt två dagar har vi mest ägnat oss åt att åka runt i deltat med bil och kanot, tillsammans med våra löjligt skickliga guider Bring och Sage. Höjdpunkten? Vi har svårt att välja mellan då vi nattetid plötsligt befann oss vara mitt i en elefanthjord: stora, ljudlösa skuggor som sakta rörde sig runtomkring bilen, och mötet med en fantastiskt vacker leopard-hona.
Eftersom det inte finns bilder från nattsafarin så väljer vi leoparden. Vår spårare, Bring, hittade ett färskt, halvt (!) avtryck vid sidan av vägen (lilla bilden). Han sa: ”en leopard passerade här nyligen, hon gick åt det hållet”. Tio, femton minter senare hittade vi henne och kunde följa henne i en halvtimme – en tur som är få förunnat. Här är några av bilderna. De är tagna med en brännvidd på mellan 180 och 200 mm. Båda bilderna är något beskurna för att passa det här formatet.

Dags att resa

KAPSTADEN: Efter två veckor i Sydafrika kämpar vi just nu med att packa ihop utrustning, kläder och annat för att imorgon klockan 06.00 lyfta mot Botswana. Vi flyger via Johannesburg, vidare till Maun i Botswana och sedan med propellerplan ut till lodgen Sandibe i Okavango-deltat där vi kommer att tillbringa två nätter och förhoppningsvis få oss ett par bra safariturer, till lands och på vattnet.

När vi är klara i deltat kör vi från Maun mot huvudstaden Gaborone, en tur som vi räknar med ska ta två dagar och som delvis kommer att ta oss genom Kalahariöknen. I Gaborone bor vi två nätter, gör jobb på ”Ladies Detective Agency No1” och på fredag nästa vecka sätter vi oss på ett plan för att via Johannesburg, London och Köpenhamn ta oss hem till Göteborg.

Om allt går som planerat är vi tillbaka på kvällen den 9 december. Hur det är med mail och bloggande under vistelsen i Botswana är oklart. Det är tveksamt om internet-utbyggnaden i Okavango-deltat är särskilt stor, men kanske att Maun eller Gaborone bjuder på möjligheter till nya rapporter. Fast oavsett vilket: må gott till vi hörs igen!

Det syns inte

GUGULETU: Patience är en av Sydafrikas drygt fem miljoner människor som är hiv-positiva. Men Patience har tur, hon är också en av dem som i dag har tillgång till bromsmediciner och hon tycker att framtiden ser ljus ut.

I dag är det den 1 december, Världsaidsdagen. För första gången på flera år ser det också ut som om Sydafrikas hiv-politik håller på att svänga. Hälsoministern håller på att bli omsprungen av vice presidenten som har sagt att Sydafrika har gjort sig till åtlöje inför världen genom att inte ta hiv-epidemin på allvar. Kanske är det första steget mot en realistisk hiv-politik i landet.

För Patience kommer det troligtvis inte göra så stor skillnad. Men för dem som nu växer upp och som riskerar att smittas redan i tonåren, kan en förändrad hiv-politik vara skillnaden mellan liv och död. En kvinna jämförde kampen mot hiv med kampen mot apartheid. Folk känner sig hopplöst utsatta och hjälplösa. De känner sig svikna av samhället, regeringen och Gud. Och det är oerhört svårt att se bortom hiv. Finns det ett slut?

Patience kommer inte att bli frisk. Men med hjälp av bromsmedicinerna kommer hon förhoppningsvis att leva så länge att hon hinner se sina barn ta examen. Hon vet precis vad hon önskar att de ska bli i framtiden. En läkare, en jurist och en översköterska.

Fotbollsfeber

KAPSTADEN: Det är tre och ett halvt år kvar, men Sydafrika förbereder sig redan för fotbolls-VM 2010. Förhoppningarna och förväntningar är stora, liksom ovissheten och farhågorna. I Kapstaden debatteras placeringen av den nya stadion som ska byggas och från de centrala myndigheterna har man i dagarna hotat med att flytta stadens utlovade semifinal om man inte kan hantera den interna kritiken och komma överens.

Många befarar att Sydafrika inte är moget att arrangera ett fotbolls-VM. Andra säger att tidigare års rugby- och cricket-VM är inteckningar för att Sydafrika ska klara evenemanget. Eller som en fotbollstränare som vi mötte i Guguletu sa: ”Vi kunde organisera oss och kasta ut apartheid. Jämfört med det är fotbolls-VM en barnlek”.

Klart är i alla fall att fotbollsintresset är stigande. Fortfaranade är det i första hand en sport för de svarta och färgade; de vita ägnar sig betydligt hellre åt rugby. Men steg för steg kommer intresset att fortsätta skruvas upp. Landslaget, Bafana Bafana, har fått en ny stjärncoach från Brasilien och runtom i landet spelas det fotoboll på gator, i parker och på riktiga planer. Om fyra år vet vi hur det blev med historiens första fotbolls-VM i Afrika.