Om konsten att köa

Egentligen är det ganska enkelt. Det kräver bara en rejäl dos tålamod, och ett visst mått av humor. Vi klarade oss ganska bra på den punkten idag.

Det handlar om konsten att skaffa sig en pressackreditering. Vi började enligt instruktionerna på informationsministeriet. Klockan är 8.00. Vakten vid grinden fick fundera en stund innan han kom på att "jo, det är nog här det".

En korrekt byråkrat vid namn Desirée tar hand om vår förfrågan. Läser reglementet, fyller i blanketter, vill ha alla våra uppgifter, inklusive kopior på pass och presskort. "Javisst, vi kanske kan kopiera det här". "Tyvärr är vår kopieringsmaskin trasig. Ni borde haft med er egna kopior." Efter att ha varit borta en god stund visar det sig att han hittat en maskin i alla fall. Så långt allt gott och väl.

"Nu ska ni till revisionsministeriet och betala era 2x200 dollar för ackrediteringen". Jaha! Förfarandet kan accepteras, eftersom det förstås är ett sätt att minimera den enskilde tjänstemannens kontakt med pengar, och därmed risken för korruption.

Alltså in i taxin igen och över till revisionsministeriet. Den beväpnade vakten ordnar fram de kontonummer m.m. som ska stå på vår inbetalningslapp. Därefter gäller det att räkna ut hur kösystemet fungerar. Det ger sig efter en stund: håll reda på vilken som är din kassa; sätt dig på den första lediga stol framför kassan; allt eftersom ärendena klaras av flyttar du fram ett steg på stolarna, tills du är framme. Beskedet då, vid ca klockan 09.30: "nej, nej, ni kan inte betala i dollar här. Ni måste åka och växla först".

Alltså in i taxin och iväg till ett växlingskontor. Ny lapp, nytt kösystem: man placerar helt enkelt sin lapp i raden av lappar på disken framför kassan. Håll reda på vilken som är din lapp och när den är först i kön kan du gå fram till kassan. Innan du lämnar kassan ser du till att snyggt och prydligt knuffa fram de andra lapparna som väntar.

In i taxin igen. Klockan är 10. Tillbaka till revisionsministeriet. Den här gången slipper vi köa. Men samma tjänsteman som skickade oss att växla konstaterar nu att just pressackrediteringar måste ju faktiskt betalas i dollar. Och dollar kan man inte betala med på det här kontoret. Det finns en särskild avdelning inne i stan för det. Ett telfonsamtal till informationsministeriet bekräftar att det är det som gäller.

Tillbaka in i taxin och in till stan. Nytt kösystem. Den här gången en rak klassisk kö framför varje kassa. Dock gäller följande positionering: ställ dig så att bröstkorgen nästintill slår i framförvarandes skuldror. Placera fötterna, lätt utåtvinklade, så att de delvis överlappar framförvarandes fötter. På så sätt får man in 3-4 köande per meter kö. Knuffa gärna lite lätt på den framför när den längst fram i kön är klar.

Äntligen. Dörren öppnas. Vi blir ombedda att stiga in på kontoret och vid Rwandas stökigaste skrivbord sitter Rwandas fryntligaste statstjänsteman. "Ah, journalister? Betala i dollar? Jajamensan, det är här det!" Klockan är nu 11.20.

Telefonsamtal till informationsministeriet: Kan vi komma förbi och hämta våra ackrediteringar? Nej, de är inte klara än. Vi väntar på en signatur. Och nu närmar sig klockan 12, så det är dags för lunch. Kanske efter två någon gång.