Genom fönstret hörs de taktfasta tonerna av Jambo Bwana, till synes spontant framförd av ett gäng killar någonstans i Kigalinatten.Det är något särskillt med den Afrikanska natten. Vi konstaterade det när vi i går kväll åkte taxi med nedvevade rutor från flygplatsen. Något med dofterna. Den varma jorden och den fuktiga luften. Något svårbeskrivet.
För mig som är här för första gången började upplevelsen redan där, på flygplatsen, när vi gick de tvåhundra meterna från planet, över plattan, till ankomsthallen. Samma korta sträcka som General Romeo Dallaire gick efter att förgäves ha vädjat till de belgiska soldaterna som evakuerade sina landsmän efter att folkmordet brutit ut, att stanna.
Idag har vi besökt det välskötta minnescentrat här i Kigali, vi har besökt "Hotel Rwanda" - Hotel Milles Collines - och vid en basketplan i sänkan mellan två av Kigalis otaliga kullar tog jag bilden på några killar som just avslutat en basketmatch.
Imorgon börjar jobbet på allvar - inte minst då vi ska skaffa våra pressackrediteringar.
No comments:
Post a Comment