ČAGLAVICA: Herr Marković är först tveksam. Han vet inte vad han ska tro när den svenske reportern och fotografen vill prata en stund med honom om hans syn på Kosovo. Men någon timme senare, efter ett par-tre fyror raki i det brokiga vardagsrummet, är stämningen uppslupen. Vi skrattar tillsammans och trots att allt vi säger måste passera via tolken Olivera så finns en ömsesidig respekt som för oss närmare varandra.
Miroslav Marković tror inte på ett multietniskt, självständigt Kosovo. Han säger att serberna kommer att sätta sig på tvären för att förhindra självständigheten, men om den ändå kommer - och det är det en hel del som talar för - så är han övertygad om att de allra flesta serber kommer att lämna Kosovo.
- Jag skulle önska att jag om min familj kunde stanna här. Här har vi byggt upp ett liv. Men om vi måste flytta så gör vi det. Vi kan inte leva i ett självständigt, albanskt Kosovo. Vi kommer att vara tvungna att börja om från början, säger han.
Flera andra serber som vi träffar i byarna utanför Pristina säger ungefär samma sak. De är alla snabba att tala om att visst har de albanska vänner, men i det stora hela är den serbiska minoriteten förtryckt - av just albanerna. "Det internationella samfundet har glömt serberna", heter det.
Det är förstås en bild som står i bjärt kontrast till den albanska, som vi bland annat mötte under gårdagens demonstration. Och mitt emellan de båda tolkningarna av den politiska situationen i Kosovo finns FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om regionens framtida status. Ett förslag som är precis det som varje kompromiss i själva verket är - nämligen en lösning som ingen är riktigt nöjd med.
No comments:
Post a Comment