Skymning över trastarnas stad

PRISTINA: När skymningen faller över Pristina kommer trastarna in från fälten. Stora svarta moln av tiotusentals fåglar avtecknar sig mot den djupblå himlen. Varje kväll, vid samma tid. De söker sig in till staden för nattvila. Och Kosovo Polje, Trastfältet kallat, blir öde för natten.

Vi promenerar till utmärkta restaurangen Te Komiteti och äter undertecknads avskedsmiddag - för den här gången. Kollegorna från Sverige - de som räddades under eftermiddagen med ett taxinummer - kommer inte helt oväntat förbi. Och så hem för att packa ihop inför morgondagens avresa.

Pristina har, efter det inte så smickrande första intryck som förmedlades för en vecka sedan, vuxit i anseende. Knappast en vacker stad. Men vänlig och inbjudande på många andra sätt. Jag skulle tro att det inte är sista gången som jag sätter min fot här. Men för denna gång tackar vi för oss. (Adam fortsätter blogga från Kosovo fram till tisdag på ah!. Missa inte det!)

Parallella världar

LAPLJE SELO: - Människor lever i stor stress och oro över vad som ska hända med Kosovo och därmed deras liv. Det är den stressen som ger upphov till de flesta av de sjukdomar som vi behandlar här.

Det säger en av läkarna i den serbiska lilla byn Laplje Selo, strax utanför Gracanica. Och han konstaterar att många av hans patienter lever under förhållanden som vore det fortfarande krig. Det gör knappast saken bättre, tillägger han.

Utan tvekan ligger det något i vad han säger - även om orsakerna förstås är öppna för diskussion. Längs båda sidorna av den ojämna vägen genom byn tornar skräphögar upp sig. Några hundar och katter rotar bland hushållsavfallet, och på några ställen ryker det kraftigt från sophögar som någon har tänt eld på. Husen är små, mörka och dåligt isolerade.


Men sjukvården håller hög kvalitet. Vårdcentralen och det provisoriska sjukhuset är väl utrustade och enligt läkaren finns alla möjligheter till en bra vård. Problemet är bara att under rådande omständigheter så är det svårt att förebygga sjukdomar.

Det serbiska vårdsystemet i Kosovo är helt åtskilt från det albanska. Det finansieras från Belgrad och arbetar exklusivt för invånarna i de serbiska enklaverna. Patienter som inte kan behandlas lokalt, remitteras till vårdinrättningar i Serbien, inte till sjukhuset i Pristina.

- Om det skulle hända en olycka på stora vägen här ute, så är det klart att vi inte tittar efter om det är en serb eller en alban som är skadad innan vi ingriper, men vi har inga som helst kontakter i övrigt med sjukvården i Pristina, säger läkaren.

När vår beställda taxi sent om sider kommer för att plocka upp oss, är den albanske chauffören märkbart nervös. Vi hinner nätt och jämt sätta oss innan han gör en snabb u-sväng och accelererar ut ur Laplje Selo på väg tillbaka mot Pristina.

Balkan Culinaria

PRISTINA: Fortfarande mätt. Gårdagen avslutades med en präktig balkansk middag. Tre rejäla bitar panerad ost till förrätt, toppad med färsk getost. Och till huvudrätt, en halv oxe, fylld med ost och därefter panerad och friterad och dekorerad med majonäs. I runda slängar 400 g kött. Tillbehör? Nej, varför det?

Det serbiska perspektivet

ČAGLAVICA: Herr Marković är först tveksam. Han vet inte vad han ska tro när den svenske reportern och fotografen vill prata en stund med honom om hans syn på Kosovo. Men någon timme senare, efter ett par-tre fyror raki i det brokiga vardagsrummet, är stämningen uppslupen. Vi skrattar tillsammans och trots att allt vi säger måste passera via tolken Olivera så finns en ömsesidig respekt som för oss närmare varandra.

Miroslav Marković tror inte på ett multietniskt, självständigt Kosovo. Han säger att serberna kommer att sätta sig på tvären för att förhindra självständigheten, men om den ändå kommer - och det är det en hel del som talar för - så är han övertygad om att de allra flesta serber kommer att lämna Kosovo.

- Jag skulle önska att jag om min familj kunde stanna här. Här har vi byggt upp ett liv. Men om vi måste flytta så gör vi det. Vi kan inte leva i ett självständigt, albanskt Kosovo. Vi kommer att vara tvungna att börja om från början, säger han.

Flera andra serber som vi träffar i byarna utanför Pristina säger ungefär samma sak. De är alla snabba att tala om att visst har de albanska vänner, men i det stora hela är den serbiska minoriteten förtryckt - av just albanerna. "Det internationella samfundet har glömt serberna", heter det.

Det är förstås en bild som står i bjärt kontrast till den albanska, som vi bland annat mötte under gårdagens demonstration. Och mitt emellan de båda tolkningarna av den politiska situationen i Kosovo finns FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om regionens framtida status. Ett förslag som är precis det som varje kompromiss i själva verket är - nämligen en lösning som ingen är riktigt nöjd med.

Strömavbrott

PRISTINA: Så gick då strömmen till sist. Den gör det titt som tätt här, men sedan vi kom har den – oss veterligen – inte varit borta. Och hade det inte varit för att jag satt vi datorn för att researcha lite inför en artikel om just...el-problemen i Kosovo, så hade vi antagligen inte märkt att den försvann.

Datorn övergick snällt till batteridrift, men telefon och internet slogs ut. På gatan utanför sparkar dieselgeneratorerna igång. Dessbättre är det mitt på dagen och närmare 15 grader ute. Men så radar Morgan Pålsson-problemen upp sig: hur gör vi nu med vår förmiddagsespresso?!

Trygghet

PRISTINA: Utbrända bilvrak, upplopp och över 600 arresteringar. Vi fortsätter att följa händelseutvecklingen i Köpenhamn via internet och internationella medier, och bilden som framträder här är att Den Kongelige Byen förvandlats till en krigszon. Det känns skönt att vara i säkerhet i Kosovo.

Idag åker vi ut till den serbiska enklaven Gracanica för att skildra den sidan av Kosovo-problematiken. Mer om det under eftermiddagen/kvällen.

Jo, och våren har kommit till Pristina.

Ljudrapport från demonstrationen

Foto: Adam Haglund

PRISTINA: Det fanns stora farhågor inför dagens demonstration i centrala Pristina, där självständighetsrörelsen Vetëvendosje ("självständighet") skulle protestera mot UNMIK:s styre av Kosovo och Martti Ahtisaaris försök till förhandlingslösning för Kosovo.

Av den svenska ambassadens representant här nere fick vi i förväg en "konsulär avrådan" från att befinna oss i närheten av dagens demonstration. Och UNMIK:s icke-polisiära personal hade fått ledigt idag och många uppgavs ha lämnat stan av säkerhetsskäl. Men som svenska Kfor:s pressansvarige uttryckte saken: "vi måste också avråda, men ni begår väl antagligen tjänstefel om ni är någonannanstans".

Det blev en stunds uppbyggande av spänningen utanför UNMIK-högkvarteret, men i slutändan utvecklades demonstrationen inte på det dramatiska sätt som många förutspått. Lyssna på våra rapporter från händelserna här:

1. En ödesdag för Kosovo?

2. Stoppade utanför UNMIK.

3. Polisen backar.

4. Demonstrationen fullbordas.

Pristina

PRISTINA: Har haft lite mer tid att promenera runt i Pristina - och kan konstatera det som vi redan i olika, mer eller mindre "välformulerade", utsagor fått oss till del; nämligen att det här knappast kan beskrivas som en trevlig stad. Inte som sådan. Att trafiken dessutom är bland den värsta (läs: sämsta) vi upplevt på Balkan, gör förstås inte saken särskillt mycket bättre. En självklar säkerhetsåtgärd är därför att inte själva framföra någon typ av fordon om det inte är ytterst nödvändigt.

Hade för övrigt en briefing på svenska Kfor-campen, Camp Victoria, under förmiddagen. I Moose Bar i stabsbyggnaden och med, om inte svenskt så i alla fall danskt, kaffe. Stämningen är avspänd och även om säkerhetstänkandet förstås är oerhört stort så finns det ingen här som upplever att det finns några omedelbara risker. Ja, det skulle vara innebandyn på förläggningen då. Den tycks ligga bakom de flesta skadorna.

Sammanträffande

PRISTINA: Gårdagens bisarraste upplevelse var när vi under middagen med en av Kfors politiska rådgivare här i Pristina får höra att "ja, så ses vi på campen nästa vecka och så tar jag och pressofficeren, Lars Oscarsson, med er runt inan vi träffar generalen".

"Lars Oscarsson?", undrade jag. "Journalist? Med skägg och tidigare informatör på luftfartsverket? I så fall är det min kursare från JH"

"Det är möjligt", blev svaret.

Nu på morgonen kom bekräftelsen på att det är så det ligger till. Världen är liten.

Våldsamma kravaller

PRISTINA: Under dagen utbröt regelrätta gatustrider när polisen stormade ett ungdomshus. Hundratals demonstranter bemötte polisens angrepp med att kasta flaskor och bygga barrikader. Ett antal sopcontainrar stacks i brand och eldar tändes på gatan.

Polisen utfärdade en varning som ropades ut i megafon och när den inte hörsammades satte de in tårgas. Fyra personer skadades och omkring 150 personer greps av polisen. Oroligheterna varade hela dagen och fick även återverkningar i grannländerna, där ambassader angreps.

Ännu en dag i Kosovo? Nej, men i Köpenhamn. I Pristina tar vi en öl i hotellbaren och kollar reprisen av en Champions League-match på tv. Solen har gått ner. Det är 10 grader varmt ute.

God kväll!

En speciell, ordinär stad

PRISTINA: Det enda vi hittills har sett av Pristina är en välbevakad flygplats, några Kfor-check points på vägen in till stan och det som i folkmun går under namnet Police Street. Det vill säga den gata längs vilken många av de internationella organen har sina kontor och posteringar, och som skyddas av dubbla bommar och tungt beväpnade vakter, med ljusblå skottsäkra västar.

På väggar och träd sitter anslag om helgens demonstration. Den organiseras av MSD, Movement for Self Determination, och kan bli alltifrån stillsam till en dramatisk historia. Kfor diskuterar under dagen hur de ska förhålla sig till säkerhetsfrågan. Alternativ ett är att under morgondagen och lördagen söka igenom alla bilar som passerar in till Pristina i jakt på eventuella vapen. Alternativ två är att inte göra det. Alternativ ett riskerar att provocera fram aggressioner, alternativ två riskerar att missa föreberedelser för våld.

Vi tog en promenad och åt en pizza. Gatulivet surrar, bilar i alla prisklasser trängs på gatorna och den unga befolkningen hänger på caféer och barer. Det känns på ytan som en ordinär balkansk stad, helt enkelt. Det råkar bara vara en väldigt speciell, ordinär balkansk stad.