Skymning över trastarnas stad

PRISTINA: När skymningen faller över Pristina kommer trastarna in från fälten. Stora svarta moln av tiotusentals fåglar avtecknar sig mot den djupblå himlen. Varje kväll, vid samma tid. De söker sig in till staden för nattvila. Och Kosovo Polje, Trastfältet kallat, blir öde för natten.

Vi promenerar till utmärkta restaurangen Te Komiteti och äter undertecknads avskedsmiddag - för den här gången. Kollegorna från Sverige - de som räddades under eftermiddagen med ett taxinummer - kommer inte helt oväntat förbi. Och så hem för att packa ihop inför morgondagens avresa.

Pristina har, efter det inte så smickrande första intryck som förmedlades för en vecka sedan, vuxit i anseende. Knappast en vacker stad. Men vänlig och inbjudande på många andra sätt. Jag skulle tro att det inte är sista gången som jag sätter min fot här. Men för denna gång tackar vi för oss. (Adam fortsätter blogga från Kosovo fram till tisdag på ah!. Missa inte det!)

Parallella världar

LAPLJE SELO: - Människor lever i stor stress och oro över vad som ska hända med Kosovo och därmed deras liv. Det är den stressen som ger upphov till de flesta av de sjukdomar som vi behandlar här.

Det säger en av läkarna i den serbiska lilla byn Laplje Selo, strax utanför Gracanica. Och han konstaterar att många av hans patienter lever under förhållanden som vore det fortfarande krig. Det gör knappast saken bättre, tillägger han.

Utan tvekan ligger det något i vad han säger - även om orsakerna förstås är öppna för diskussion. Längs båda sidorna av den ojämna vägen genom byn tornar skräphögar upp sig. Några hundar och katter rotar bland hushållsavfallet, och på några ställen ryker det kraftigt från sophögar som någon har tänt eld på. Husen är små, mörka och dåligt isolerade.


Men sjukvården håller hög kvalitet. Vårdcentralen och det provisoriska sjukhuset är väl utrustade och enligt läkaren finns alla möjligheter till en bra vård. Problemet är bara att under rådande omständigheter så är det svårt att förebygga sjukdomar.

Det serbiska vårdsystemet i Kosovo är helt åtskilt från det albanska. Det finansieras från Belgrad och arbetar exklusivt för invånarna i de serbiska enklaverna. Patienter som inte kan behandlas lokalt, remitteras till vårdinrättningar i Serbien, inte till sjukhuset i Pristina.

- Om det skulle hända en olycka på stora vägen här ute, så är det klart att vi inte tittar efter om det är en serb eller en alban som är skadad innan vi ingriper, men vi har inga som helst kontakter i övrigt med sjukvården i Pristina, säger läkaren.

När vår beställda taxi sent om sider kommer för att plocka upp oss, är den albanske chauffören märkbart nervös. Vi hinner nätt och jämt sätta oss innan han gör en snabb u-sväng och accelererar ut ur Laplje Selo på väg tillbaka mot Pristina.

Balkan Culinaria

PRISTINA: Fortfarande mätt. Gårdagen avslutades med en präktig balkansk middag. Tre rejäla bitar panerad ost till förrätt, toppad med färsk getost. Och till huvudrätt, en halv oxe, fylld med ost och därefter panerad och friterad och dekorerad med majonäs. I runda slängar 400 g kött. Tillbehör? Nej, varför det?

Det serbiska perspektivet

ČAGLAVICA: Herr Marković är först tveksam. Han vet inte vad han ska tro när den svenske reportern och fotografen vill prata en stund med honom om hans syn på Kosovo. Men någon timme senare, efter ett par-tre fyror raki i det brokiga vardagsrummet, är stämningen uppslupen. Vi skrattar tillsammans och trots att allt vi säger måste passera via tolken Olivera så finns en ömsesidig respekt som för oss närmare varandra.

Miroslav Marković tror inte på ett multietniskt, självständigt Kosovo. Han säger att serberna kommer att sätta sig på tvären för att förhindra självständigheten, men om den ändå kommer - och det är det en hel del som talar för - så är han övertygad om att de allra flesta serber kommer att lämna Kosovo.

- Jag skulle önska att jag om min familj kunde stanna här. Här har vi byggt upp ett liv. Men om vi måste flytta så gör vi det. Vi kan inte leva i ett självständigt, albanskt Kosovo. Vi kommer att vara tvungna att börja om från början, säger han.

Flera andra serber som vi träffar i byarna utanför Pristina säger ungefär samma sak. De är alla snabba att tala om att visst har de albanska vänner, men i det stora hela är den serbiska minoriteten förtryckt - av just albanerna. "Det internationella samfundet har glömt serberna", heter det.

Det är förstås en bild som står i bjärt kontrast till den albanska, som vi bland annat mötte under gårdagens demonstration. Och mitt emellan de båda tolkningarna av den politiska situationen i Kosovo finns FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om regionens framtida status. Ett förslag som är precis det som varje kompromiss i själva verket är - nämligen en lösning som ingen är riktigt nöjd med.

Strömavbrott

PRISTINA: Så gick då strömmen till sist. Den gör det titt som tätt här, men sedan vi kom har den – oss veterligen – inte varit borta. Och hade det inte varit för att jag satt vi datorn för att researcha lite inför en artikel om just...el-problemen i Kosovo, så hade vi antagligen inte märkt att den försvann.

Datorn övergick snällt till batteridrift, men telefon och internet slogs ut. På gatan utanför sparkar dieselgeneratorerna igång. Dessbättre är det mitt på dagen och närmare 15 grader ute. Men så radar Morgan Pålsson-problemen upp sig: hur gör vi nu med vår förmiddagsespresso?!

Trygghet

PRISTINA: Utbrända bilvrak, upplopp och över 600 arresteringar. Vi fortsätter att följa händelseutvecklingen i Köpenhamn via internet och internationella medier, och bilden som framträder här är att Den Kongelige Byen förvandlats till en krigszon. Det känns skönt att vara i säkerhet i Kosovo.

Idag åker vi ut till den serbiska enklaven Gracanica för att skildra den sidan av Kosovo-problematiken. Mer om det under eftermiddagen/kvällen.

Jo, och våren har kommit till Pristina.

Ljudrapport från demonstrationen

Foto: Adam Haglund

PRISTINA: Det fanns stora farhågor inför dagens demonstration i centrala Pristina, där självständighetsrörelsen Vetëvendosje ("självständighet") skulle protestera mot UNMIK:s styre av Kosovo och Martti Ahtisaaris försök till förhandlingslösning för Kosovo.

Av den svenska ambassadens representant här nere fick vi i förväg en "konsulär avrådan" från att befinna oss i närheten av dagens demonstration. Och UNMIK:s icke-polisiära personal hade fått ledigt idag och många uppgavs ha lämnat stan av säkerhetsskäl. Men som svenska Kfor:s pressansvarige uttryckte saken: "vi måste också avråda, men ni begår väl antagligen tjänstefel om ni är någonannanstans".

Det blev en stunds uppbyggande av spänningen utanför UNMIK-högkvarteret, men i slutändan utvecklades demonstrationen inte på det dramatiska sätt som många förutspått. Lyssna på våra rapporter från händelserna här:

1. En ödesdag för Kosovo?

2. Stoppade utanför UNMIK.

3. Polisen backar.

4. Demonstrationen fullbordas.

Pristina

PRISTINA: Har haft lite mer tid att promenera runt i Pristina - och kan konstatera det som vi redan i olika, mer eller mindre "välformulerade", utsagor fått oss till del; nämligen att det här knappast kan beskrivas som en trevlig stad. Inte som sådan. Att trafiken dessutom är bland den värsta (läs: sämsta) vi upplevt på Balkan, gör förstås inte saken särskillt mycket bättre. En självklar säkerhetsåtgärd är därför att inte själva framföra någon typ av fordon om det inte är ytterst nödvändigt.

Hade för övrigt en briefing på svenska Kfor-campen, Camp Victoria, under förmiddagen. I Moose Bar i stabsbyggnaden och med, om inte svenskt så i alla fall danskt, kaffe. Stämningen är avspänd och även om säkerhetstänkandet förstås är oerhört stort så finns det ingen här som upplever att det finns några omedelbara risker. Ja, det skulle vara innebandyn på förläggningen då. Den tycks ligga bakom de flesta skadorna.

Sammanträffande

PRISTINA: Gårdagens bisarraste upplevelse var när vi under middagen med en av Kfors politiska rådgivare här i Pristina får höra att "ja, så ses vi på campen nästa vecka och så tar jag och pressofficeren, Lars Oscarsson, med er runt inan vi träffar generalen".

"Lars Oscarsson?", undrade jag. "Journalist? Med skägg och tidigare informatör på luftfartsverket? I så fall är det min kursare från JH"

"Det är möjligt", blev svaret.

Nu på morgonen kom bekräftelsen på att det är så det ligger till. Världen är liten.

Våldsamma kravaller

PRISTINA: Under dagen utbröt regelrätta gatustrider när polisen stormade ett ungdomshus. Hundratals demonstranter bemötte polisens angrepp med att kasta flaskor och bygga barrikader. Ett antal sopcontainrar stacks i brand och eldar tändes på gatan.

Polisen utfärdade en varning som ropades ut i megafon och när den inte hörsammades satte de in tårgas. Fyra personer skadades och omkring 150 personer greps av polisen. Oroligheterna varade hela dagen och fick även återverkningar i grannländerna, där ambassader angreps.

Ännu en dag i Kosovo? Nej, men i Köpenhamn. I Pristina tar vi en öl i hotellbaren och kollar reprisen av en Champions League-match på tv. Solen har gått ner. Det är 10 grader varmt ute.

God kväll!

En speciell, ordinär stad

PRISTINA: Det enda vi hittills har sett av Pristina är en välbevakad flygplats, några Kfor-check points på vägen in till stan och det som i folkmun går under namnet Police Street. Det vill säga den gata längs vilken många av de internationella organen har sina kontor och posteringar, och som skyddas av dubbla bommar och tungt beväpnade vakter, med ljusblå skottsäkra västar.

På väggar och träd sitter anslag om helgens demonstration. Den organiseras av MSD, Movement for Self Determination, och kan bli alltifrån stillsam till en dramatisk historia. Kfor diskuterar under dagen hur de ska förhålla sig till säkerhetsfrågan. Alternativ ett är att under morgondagen och lördagen söka igenom alla bilar som passerar in till Pristina i jakt på eventuella vapen. Alternativ två är att inte göra det. Alternativ ett riskerar att provocera fram aggressioner, alternativ två riskerar att missa föreberedelser för våld.

Vi tog en promenad och åt en pizza. Gatulivet surrar, bilar i alla prisklasser trängs på gatorna och den unga befolkningen hänger på caféer och barer. Det känns på ytan som en ordinär balkansk stad, helt enkelt. Det råkar bara vara en väldigt speciell, ordinär balkansk stad.

Så lite tid

MALMÖ: På tåget från Göteborg till Malmö och sedan Kastrup. Läser några utmärkta Kosovo-artiklar och relativt nyutkomna böckerna Peace at Any Price och The Case for Kosova. Symtomen är densamma som alltid; ju mer man lär sig, ju mindre inser man att man förstår.

Kosovo-problematiken är förstås långtifrån främmande. Förra årets resa till Serbien kretsade av naturliga skäl kring bland annat just Kosovo – om än ur ett Belgrad-perspektiv. Men de konkreta problemen i Kosovo ter sig något annorlunda än de problem som ligger på bordet när Ahtisaari samlar serber och albaner till förhandlingar.

Energibristen, arbetslösheten, infrastrukturen, internflyktingfrågan, segregationen, romernas situation, den dagligen säkerheten för kvinnan och mannen på gatan. Och ovanpå alltihop: försoning och samexistens.

Så många självskrivna reportage. Så lite tid!

En avgörande tid för Kosovo

GÖTEBORG: Det är två dagar till avresa mot Kosovo.

Undertecknad reser tillsammans med Textverks fotograf Adam Haglund. Vi kommer att anlända i en avgörande tid för regionen; på tröskeln till självständighet men samtidigt hårt motarbetad av regeringen i Belgrad. Ambitionen är att skildra denna brytningspunkt och att flytta fokus från den symbolik som Kosovo-frågan har antagit, och istället koncentrera oss på människorna i Kosovo. De människor för vilka Kosovo-frågan lika mycket är ett praktiskt problem och en fråga om tygghet och i värsta fall: överlevnad.

För på samma sätt som självständighet för den idag FN-styrda serbiska provinsen skulle innebära stora problem och risker för den lilla serbiska befolkningen, så skulle en utebliven självständighet vara ett slag i ansiktet på Kosovos stora albanska befolkning. Frågan är svår. I Belgrad mötte vi när vi var där ifjol, samma styvnackade motstånd mot självständighet som råder idag. Samtidigt är de flesta internationella bedömare ense om att på sikt finns inte något alternativ till ett självständigt Kosovo. Problemet är bara vägen dit.

På lördag hålls en ny demonstration mot FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om Kosovos-framtid. Eller snarare hans brist på konkret förslag och undvikande av just termen självständighet. Den förra liknande demonstrationen för ett par veckor sedan urartade och FN-polis använde tårgas mot demonstranterna. Två personer avled senare. Förhoppningsvis kommer helgens protester att framföras under betydligt fredligare former.

Tillbaka i Göteborg

Väskorna blev på hemvägen kvar i Johannesburg, efter ett väl pressat byte av plan där. Och vi hade som sagt ett inbrott i bilen medan vi fortfarande var kvar i Kapstaden. Men i övrigt har tre veckors reportageresa flutit på enligt alla planer. Nu kommer tiden fram till jul bestå i att ta fram bilder och skriva artiklar. Håll utkik framöver eller hör av er för information om var vi kommer att publicera våra jobb.

Tack till vänner och kollegor som har hört av sig under resans gång, med hälsningar och information hemmifrån. Låt oss ses snart.

Med vänliga hälsningar,
Andreas och Görrel

100 mil Botswana

GABORONE: Ett kort meddelande utan prickar och ringar over a och o, sittandes pa ett internet-cafe i Botswanas huvudstad Gaborone. Vi anlande under eftermiddagen, efter att ha kort ner fran Maun; ungefar 100 mil lang en i princip rak vag pa gransen till Kalahari.

Vid 11.58 idag korsade vi Stenbockens vandkrets och rullade sedan in i Gaborone som for narvarande har dryga 30 grader i skuggan. Sjalva staden tycks vara en livlig och trevlig stad. Tva dagars jobb har nu, och pa fredag kvall satter vi oss pa planet for att flyga hem.

Babianer och flodhästar

OKAVANGO: Så...första morgonen vaknar vi en si så där vid femtiden av att babianerna och flodhästen bråkar utanför vår hydda. Nära. Väldigt när. Babianerna rafsar i träden och skäller. Flodhästen frustar och stampar. Babianerna rafsar och skriker och vi står där inne i hyddan och försöker urskilja skuggorna i mörkret och se om det är en flodhäst eller en stam eller kanske en babian som har vågat sig ner på natten.

Sedan kom morgonväckaren. Mannen som trummade upp oss vid fem och trettio så att vi skulle kunna vakna upp i tid för våran safari. Och babianerna tystnade och flodhästen, han försvann. Gick väl ner i Okavangodeltat igen och sökte skydd för solen.

Och vi gick upp och drack te. Men det var inte slut på flodhästar. Eller babianer. För när vi hade spanat in leoparder och geoparder och antiloper så var det sundowner ute på savannen. Och sedan middag. Vi satte oss vid långbordet, alla andra gäster och vi. Plötsligt rasslade babianerna i palmerna igen. Så härligt att vara i bushen! Vildmarken!

Då kom babianerna lite närmare. Och lite närmare. Och så kom det en omgång babianavföring från träden och ner på marken intill bordet. Alla skrattade, personalen ropade ooops och bestämde att vi skulle flytta in under tak. Men det gick lite långsamt och babianerna hoppade vidare och splash landade en ny stor laddning mitt på långbordet. Holländarna blev nedstänkta. Och den amerikanske killen som inte egentligen gillade bushen. Och hans fru – som verkligen gillade bushen. De engelska damerna blev ännu surare. Men efter det att holländarna bytt kläder, amerikanen fått sig en öl och engelsmännen gått och lagt sig, så skrattade vi gott. För det är ju himla härligt i bushen. Fast helst utan babianer...

Möte med leoparden

OKAVANGO: Vi har varit långt ute i bushen i några dagar. Långt från internet, mobilnät och telefoner. Femton minuters flyg med ett sex-sitsigt plan rakt ut i Okavangodeltat, och ytterligare 40 minuter med 4x4 ut till lodgen.

I drygt två dagar har vi mest ägnat oss åt att åka runt i deltat med bil och kanot, tillsammans med våra löjligt skickliga guider Bring och Sage. Höjdpunkten? Vi har svårt att välja mellan då vi nattetid plötsligt befann oss vara mitt i en elefanthjord: stora, ljudlösa skuggor som sakta rörde sig runtomkring bilen, och mötet med en fantastiskt vacker leopard-hona.
Eftersom det inte finns bilder från nattsafarin så väljer vi leoparden. Vår spårare, Bring, hittade ett färskt, halvt (!) avtryck vid sidan av vägen (lilla bilden). Han sa: ”en leopard passerade här nyligen, hon gick åt det hållet”. Tio, femton minter senare hittade vi henne och kunde följa henne i en halvtimme – en tur som är få förunnat. Här är några av bilderna. De är tagna med en brännvidd på mellan 180 och 200 mm. Båda bilderna är något beskurna för att passa det här formatet.

Dags att resa

KAPSTADEN: Efter två veckor i Sydafrika kämpar vi just nu med att packa ihop utrustning, kläder och annat för att imorgon klockan 06.00 lyfta mot Botswana. Vi flyger via Johannesburg, vidare till Maun i Botswana och sedan med propellerplan ut till lodgen Sandibe i Okavango-deltat där vi kommer att tillbringa två nätter och förhoppningsvis få oss ett par bra safariturer, till lands och på vattnet.

När vi är klara i deltat kör vi från Maun mot huvudstaden Gaborone, en tur som vi räknar med ska ta två dagar och som delvis kommer att ta oss genom Kalahariöknen. I Gaborone bor vi två nätter, gör jobb på ”Ladies Detective Agency No1” och på fredag nästa vecka sätter vi oss på ett plan för att via Johannesburg, London och Köpenhamn ta oss hem till Göteborg.

Om allt går som planerat är vi tillbaka på kvällen den 9 december. Hur det är med mail och bloggande under vistelsen i Botswana är oklart. Det är tveksamt om internet-utbyggnaden i Okavango-deltat är särskilt stor, men kanske att Maun eller Gaborone bjuder på möjligheter till nya rapporter. Fast oavsett vilket: må gott till vi hörs igen!

Det syns inte

GUGULETU: Patience är en av Sydafrikas drygt fem miljoner människor som är hiv-positiva. Men Patience har tur, hon är också en av dem som i dag har tillgång till bromsmediciner och hon tycker att framtiden ser ljus ut.

I dag är det den 1 december, Världsaidsdagen. För första gången på flera år ser det också ut som om Sydafrikas hiv-politik håller på att svänga. Hälsoministern håller på att bli omsprungen av vice presidenten som har sagt att Sydafrika har gjort sig till åtlöje inför världen genom att inte ta hiv-epidemin på allvar. Kanske är det första steget mot en realistisk hiv-politik i landet.

För Patience kommer det troligtvis inte göra så stor skillnad. Men för dem som nu växer upp och som riskerar att smittas redan i tonåren, kan en förändrad hiv-politik vara skillnaden mellan liv och död. En kvinna jämförde kampen mot hiv med kampen mot apartheid. Folk känner sig hopplöst utsatta och hjälplösa. De känner sig svikna av samhället, regeringen och Gud. Och det är oerhört svårt att se bortom hiv. Finns det ett slut?

Patience kommer inte att bli frisk. Men med hjälp av bromsmedicinerna kommer hon förhoppningsvis att leva så länge att hon hinner se sina barn ta examen. Hon vet precis vad hon önskar att de ska bli i framtiden. En läkare, en jurist och en översköterska.

Fotbollsfeber

KAPSTADEN: Det är tre och ett halvt år kvar, men Sydafrika förbereder sig redan för fotbolls-VM 2010. Förhoppningarna och förväntningar är stora, liksom ovissheten och farhågorna. I Kapstaden debatteras placeringen av den nya stadion som ska byggas och från de centrala myndigheterna har man i dagarna hotat med att flytta stadens utlovade semifinal om man inte kan hantera den interna kritiken och komma överens.

Många befarar att Sydafrika inte är moget att arrangera ett fotbolls-VM. Andra säger att tidigare års rugby- och cricket-VM är inteckningar för att Sydafrika ska klara evenemanget. Eller som en fotbollstränare som vi mötte i Guguletu sa: ”Vi kunde organisera oss och kasta ut apartheid. Jämfört med det är fotbolls-VM en barnlek”.

Klart är i alla fall att fotbollsintresset är stigande. Fortfaranade är det i första hand en sport för de svarta och färgade; de vita ägnar sig betydligt hellre åt rugby. Men steg för steg kommer intresset att fortsätta skruvas upp. Landslaget, Bafana Bafana, har fått en ny stjärncoach från Brasilien och runtom i landet spelas det fotoboll på gator, i parker och på riktiga planer. Om fyra år vet vi hur det blev med historiens första fotbolls-VM i Afrika.